Där praktiskt och emotionellt möts i samtalet om livet och döden
Två vägar mot samma mål
Susanne Lj Westergren och Barbro Ohlson Smith kommer från helt olika bakgrunder men har funnit en gemensam passion i att öppna upp samtal om livets sista resa. Där Susanne står stadigt i det praktiska, med erfarenhet av att hantera dödsbon och stötta människor i de konkreta uppgifterna efter ett dödsfall, närmar sig Barbro ämnet från det visuella, emotionella och existentiella hållet. Tillsammans har de skapat en plattform där deras kompletterande perspektiv kan mötas och berika varandra.
Susanne: Tänk mer på döden och njut av livet
Med en bakgrund som sjuksköterska, och med erfarenheter från hospice och akutmottagningar, har Susanne tidigt stått nära både livets början och slut. Mitt i livet valde hon att utbilda sig till journalist med vetenskap och hälsa i fokus. När hon själv drabbades av dödsfall i familjen upplevde hon att hon saknade både kunskap och praktiska verktyg för att hantera allt som följer med döden och sorgen. Ur den erfarenheten växte boken Konsten att ta hand om ett dödsbo fram, och därefter tv-serien på SVT Allt går i arv, där de komplexa och ofta känslomässigt laddade situationer som uppstår vid ett arvskifte skildras.
För Susanne blir det praktiska ofta en väg in i det svåra, att sortera, strukturera och ordna. Samtidigt beskriver hon hur hon behöver och längtar efter att möta det känslomässiga djupare, och hur ordningen ibland kan bli en tillflykt.
”För mig finns det en andlighet som alltid följer med varje existens. Jag kan se en själ i något så litet som en humla, och jag bär på omsorg för varje liv, hur litet det än är”, vi är ju alla en del av en enorm helhet".
Barbro: Att designa avslutet
Barbro Ohlson Smith har en lång bakgrund som designer med fokus på identitet och uttryck. När hon startade podden Min död, min begravning var det för att utforska om samma tankar om form och gestaltning kunde tillämpas på livets slut. Hon såg hur många begravningar följde en mall och undrade om det gick att skapa mer personliga avsked.
Genom de över femtio poddavsnitt hon hittills har gjort har Barbro mött människor från alla delar av samhället, från Ingvar Carlsson till Carolina af Ugglas, och samtalen har gång på gång visat hur unikt varje möte med döden är.
“Det har förändrat hur jag ser på meningen med livet och fått mig att ännu mer värdesätta att leva i nuet, vara närvarande och ta vara på relationerna”, säger Barbro om arbetet med podden. Vidare beskriver hon hur det handlar om att öppna dörrar till samtal snarare än att ge färdiga svar, och hennes råd är enkelt: “våga fråga, våga lyssna”.
Mötespunkten: YouTube-kanalen
När Susanne och Barbro fann varandra växte en gemensam idé fram: att skapa ett nytt forum där deras olika perspektiv kunde mötas. Resultatet blev en serie på YouTube; Hur funkar det - döden, livet och sorgen, som nyligen har lanserats. Här utforskar de döden där både det praktiska och emotionella får mötas för att göra det svåra litet mer hanterbart. Även hur vi kan planera inför vår egen och anhörigas ofrånkomliga död är ett ämne som kommer finnas med i deras produktioner.
Att de väljer att bredda samarbetet just med YouTube beror på att de vill nå ut till yngre generationer. Rörlig media erbjuder nya möjligheter att rent praktiskt visa hur saker fungerar och inte bara berätta om det. Till sin hjälp har de Jocke Wiik, ljudtekniker och filmare, som bidrar till att ge formatet både värme och tydlighet.
Tillsammans vill de göra det lättare för oss som samhälle att tala om döden; inte för att fastställa regler, utan för att våga reflektera, dela erfarenheter och kanske hitta nya sätt att värdera livet.
Framåt: fler forum för samtal
Både Susanne och Barbro ser ett fortsatt behov av att skapa utrymme för existentiella samtal. Genom poddar, böcker och nu även videoformatet hittar de olika vägar att nå ut till fler. Behovet av forum som öppnar upp samtal om döden finns kvar och Susanne och Barbro är långt ifrån färdiga.
Lyssna på Barbros podd Min död, min begravning här
Hitta YouTube kanalen Hur funkar det - döden, livet och sorgen här
Att leva nära döden; ett samtal med Katarina Blix Lundqvist
För Katarina Blix Lundqvist är det allra finaste med sitt arbete att få möta människor mitt i livet, och mitt i sorgen. Som officiant och sångerska leder hon begravningar med både värme och närvaro, och beskriver det som en av de roligaste och mest meningsfulla delarna i sitt liv.
“Jag är nyfiken på människors livsberättelser. Det är stimulerande att få skapa en fin stund tillsammans med de närstående, där vi hedrar livet på riktigt.”
När livet rasade – och något nytt började
Katarinas intresse för döden och samtalet om döendet har funnits länge, men det var under 2017 som det blev personligt på djupet. På kort tid förändrades allt med både separation och dödsfall, och hon hamnade själv i en stor sorg.
“Jag gick då en kurs i sorgbearbetning via Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Det blev en viktig vändpunkt. Sen gick jag vidareutbildningar, både för min egen skull och för att kunna finnas för andra.”
Sedan dess har Katarina ägnat sig åt att skapa utrymme för samtal om det som ofta är svårt att sätta ord på. Hon vill bidra till att göra döden mindre tabubelagd och sorgen mer synlig. Ett av sätten hon gör det på är genom Dödsnack, trygga rum där människor får samlas för att prata om döden, livet, rädslor, mening och förlust.
Att stötta i livets allra sista skede
Som ett led i sitt engagemang har Katarina också utbildat sig till certifierad Death Doula och End-of-Life-Planner. I den rollen stöttar hon människor som befinner sig i livets slutskede och deras närstående, genom samtal, förberedelser och närvaro. Ibland handlar det om att planera inför döden i förväg, ibland om att finnas där när slutet närmar sig. Oavsett situation är hennes fokus att bidra med lugn, struktur och mänsklig värme. Utbildningen genomfördes hos Going with Grace i Los Angeles, under ledning av Alua Arthur.
Att möta sorgen – med sång och närvaro
För Katarina handlar arbetet som officiant inte bara om ord. Det är lika mycket närvaro, tystnad, musik, och att våga stå kvar i det som skaver. Hon sjunger ofta själv under ceremonierna, och använder rösten som ett sätt att skapa närhet och känsla.
Katarina brukar använda ordet “omfamna” om arbetet som det innefattar inför en ceremoni, placeringen och känslan i rummet under ceremonin. “Det handlar om att hålla en varm och trygg ram där människor får känna, minnas och ta avsked på sitt sätt.”