När Frida Hård förlorade sin man och blev ensam med deras ettårige son, rämnade världen. Det var inte bara en kärlek hon miste, det var en kärnfamilj, en framtidsbild, en identitet.
"Det var som att marken försvann under mig. Och mitt i det i det allra sköraste så insåg jag hur svårt många har att möta sorg. Hur lite plats den får ta i vårt samhälle. Hur tyst det blir", säger Frida."
Hon började lägga märke till det som saknades. Inte bara stöd, utan en plats för sorgen. Redskap. Närvaro.
"Många av oss har aldrig fått lära oss hur man hanterar eller möter sorg. Varken i skolan, i arbetslivet eller i vardagen. Det är nästan märkligt. För alla har eller/och kommer att möta sorg. Ändå talar vi så lite om den."
Sorgen blev inte bara en livsomvälvande erfarenhet, den blev en drivkraft. Frida ville förändra något. Göra plats för samtalen som uteblev. För känslorna som inte fick uttryck. För de tysta rummen där människor bär på det svåra, helt ensamma.
Hon började sätta ord på återkommande teman i sorgen, teman som sällan nämns i ytliga samtal: rädslan, ilskan, identitetsförlusten.
"Jag var inte bara ledsen. Jag var arg. Jag var vilsen. Jag kände inte igen mig själv. Och sorgen kom med så många rädslor jag var tvungen att möta: Hur skulle jag klara mig ekonomiskt? Räckte jag till som mamma? Skulle jag någonsin känna mig lycklig igen?"
För sex år sedan startade Frida Sorgstöd, en verksamhet där hon idag erbjuder sorgcirklar, föreläsningar, skrivövningar och samtal, för både privatpersoner och företag.
"Att få känna igen sig i andras berättelser kan vara så läkande. Ibland har vi svårt att hitta våra egna ord i sorgen. Men när någon annan säger något vi känner igen oss i eller som vi känner helt annorlunda inför kan det hjälpa oss att hitta vårt språk, våra ord. Och vår nya riktning."
Frida fortsätter: "Jag vill vara den röst jag själv saknade, en som säger att det är okej att känna precis som det känns och att alla reaktioner får finnas. Att sorgen inte behöver döljas eller tystas ner, utan får ta plats i sin egen takt. Jag vill vara en trygg hand att hålla i sorg."
För Katarina Blix Lundqvist är det allra finaste med sitt arbete att få möta människor mitt i livet, och mitt i sorgen. Som officiant och sångerska leder hon begravningar med både värme och närvaro, och beskriver det som en av de roligaste och mest meningsfulla delarna i sitt liv.
“Jag är nyfiken på människors livsberättelser. Det är stimulerande att få skapa en fin stund tillsammans med de närstående, där vi hedrar livet på riktigt.”
Katarinas intresse för döden och samtalet om döendet har funnits länge, men det var under 2017 som det blev personligt på djupet. På kort tid förändrades allt med både separation och dödsfall, och hon hamnade själv i en stor sorg.
“Jag gick då en kurs i sorgbearbetning via Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Det blev en viktig vändpunkt. Sen gick jag vidareutbildningar, både för min egen skull och för att kunna finnas för andra.”
Sedan dess har Katarina ägnat sig åt att skapa utrymme för samtal om det som ofta är svårt att sätta ord på. Hon vill bidra till att göra döden mindre tabubelagd och sorgen mer synlig. Ett av sätten hon gör det på är genom Dödsnack, trygga rum där människor får samlas för att prata om döden, livet, rädslor, mening och förlust.
Som ett led i sitt engagemang har Katarina också utbildat sig till certifierad Death Doula och End-of-Life-Planner. I den rollen stöttar hon människor som befinner sig i livets slutskede och deras närstående, genom samtal, förberedelser och närvaro. Ibland handlar det om att planera inför döden i förväg, ibland om att finnas där när slutet närmar sig. Oavsett situation är hennes fokus att bidra med lugn, struktur och mänsklig värme. Utbildningen genomfördes hos Going with Grace i Los Angeles, under ledning av Alua Arthur.
För Katarina handlar arbetet som officiant inte bara om ord. Det är lika mycket närvaro, tystnad, musik, och att våga stå kvar i det som skaver. Hon sjunger ofta själv under ceremonierna, och använder rösten som ett sätt att skapa närhet och känsla.
Katarina brukar använda ordet “omfamna” om arbetet som det innefattar inför en ceremoni, placeringen och känslan i rummet under ceremonin. “Det handlar om att hålla en varm och trygg ram där människor får känna, minnas och ta avsked på sitt sätt.”