Susanne Lj Westergren och Barbro Ohlson Smith kommer från helt olika bakgrunder men har funnit en gemensam passion i att öppna upp samtal om livets sista resa. Där Susanne står stadigt i det praktiska, med erfarenhet av att hantera dödsbon och stötta människor i de konkreta uppgifterna efter ett dödsfall, närmar sig Barbro ämnet från det visuella, emotionella och existentiella hållet. Tillsammans har de skapat en plattform där deras kompletterande perspektiv kan mötas och berika varandra.
Med en bakgrund som sjuksköterska, och med erfarenheter från hospice och akutmottagningar, har Susanne tidigt stått nära både livets början och slut. Mitt i livet valde hon att utbilda sig till journalist med vetenskap och hälsa i fokus. När hon själv drabbades av dödsfall i familjen upplevde hon att hon saknade både kunskap och praktiska verktyg för att hantera allt som följer med döden och sorgen. Ur den erfarenheten växte boken Konsten att ta hand om ett dödsbo fram, och därefter tv-serien på SVT Allt går i arv, där de komplexa och ofta känslomässigt laddade situationer som uppstår vid ett arvskifte skildras.
För Susanne blir det praktiska ofta en väg in i det svåra, att sortera, strukturera och ordna. Samtidigt beskriver hon hur hon behöver och längtar efter att möta det känslomässiga djupare, och hur ordningen ibland kan bli en tillflykt.
”För mig finns det en andlighet som alltid följer med varje existens. Jag kan se en själ i något så litet som en humla, och jag bär på omsorg för varje liv, hur litet det än är”, vi är ju alla en del av en enorm helhet".
Barbro Ohlson Smith har en lång bakgrund som designer med fokus på identitet och uttryck. När hon startade podden Min död, min begravning var det för att utforska om samma tankar om form och gestaltning kunde tillämpas på livets slut. Hon såg hur många begravningar följde en mall och undrade om det gick att skapa mer personliga avsked.
Genom de över femtio poddavsnitt hon hittills har gjort har Barbro mött människor från alla delar av samhället, från Ingvar Carlsson till Carolina af Ugglas, och samtalen har gång på gång visat hur unikt varje möte med döden är.
“Det har förändrat hur jag ser på meningen med livet och fått mig att ännu mer värdesätta att leva i nuet, vara närvarande och ta vara på relationerna”, säger Barbro om arbetet med podden. Vidare beskriver hon hur det handlar om att öppna dörrar till samtal snarare än att ge färdiga svar, och hennes råd är enkelt: “våga fråga, våga lyssna”.
När Susanne och Barbro fann varandra växte en gemensam idé fram: att skapa ett nytt forum där deras olika perspektiv kunde mötas. Resultatet blev en serie på YouTube; Hur funkar det - döden, livet och sorgen, som nyligen har lanserats. Här utforskar de döden där både det praktiska och emotionella får mötas för att göra det svåra litet mer hanterbart. Även hur vi kan planera inför vår egen och anhörigas ofrånkomliga död är ett ämne som kommer finnas med i deras produktioner.
Att de väljer att bredda samarbetet just med YouTube beror på att de vill nå ut till yngre generationer. Rörlig media erbjuder nya möjligheter att rent praktiskt visa hur saker fungerar och inte bara berätta om det. Till sin hjälp har de Jocke Wiik, ljudtekniker och filmare, som bidrar till att ge formatet både värme och tydlighet.
Tillsammans vill de göra det lättare för oss som samhälle att tala om döden; inte för att fastställa regler, utan för att våga reflektera, dela erfarenheter och kanske hitta nya sätt att värdera livet.
Både Susanne och Barbro ser ett fortsatt behov av att skapa utrymme för existentiella samtal. Genom poddar, böcker och nu även videoformatet hittar de olika vägar att nå ut till fler. Behovet av forum som öppnar upp samtal om döden finns kvar och Susanne och Barbro är långt ifrån färdiga.
Lyssna på Barbros podd Min död, min begravning här
Hitta YouTube kanalen Hur funkar det - döden, livet och sorgen här
För Katarina Blix Lundqvist är det allra finaste med sitt arbete att få möta människor mitt i livet, och mitt i sorgen. Som officiant och sångerska leder hon begravningar med både värme och närvaro, och beskriver det som en av de roligaste och mest meningsfulla delarna i sitt liv.
“Jag är nyfiken på människors livsberättelser. Det är stimulerande att få skapa en fin stund tillsammans med de närstående, där vi hedrar livet på riktigt.”
Katarinas intresse för döden och samtalet om döendet har funnits länge, men det var under 2017 som det blev personligt på djupet. På kort tid förändrades allt med både separation och dödsfall, och hon hamnade själv i en stor sorg.
“Jag gick då en kurs i sorgbearbetning via Svenska Institutet för Sorgbearbetning. Det blev en viktig vändpunkt. Sen gick jag vidareutbildningar, både för min egen skull och för att kunna finnas för andra.”
Sedan dess har Katarina ägnat sig åt att skapa utrymme för samtal om det som ofta är svårt att sätta ord på. Hon vill bidra till att göra döden mindre tabubelagd och sorgen mer synlig. Ett av sätten hon gör det på är genom Dödsnack, trygga rum där människor får samlas för att prata om döden, livet, rädslor, mening och förlust.
Som ett led i sitt engagemang har Katarina också utbildat sig till certifierad Death Doula och End-of-Life-Planner. I den rollen stöttar hon människor som befinner sig i livets slutskede och deras närstående, genom samtal, förberedelser och närvaro. Ibland handlar det om att planera inför döden i förväg, ibland om att finnas där när slutet närmar sig. Oavsett situation är hennes fokus att bidra med lugn, struktur och mänsklig värme. Utbildningen genomfördes hos Going with Grace i Los Angeles, under ledning av Alua Arthur.
För Katarina handlar arbetet som officiant inte bara om ord. Det är lika mycket närvaro, tystnad, musik, och att våga stå kvar i det som skaver. Hon sjunger ofta själv under ceremonierna, och använder rösten som ett sätt att skapa närhet och känsla.
Katarina brukar använda ordet “omfamna” om arbetet som det innefattar inför en ceremoni, placeringen och känslan i rummet under ceremonin. “Det handlar om att hålla en varm och trygg ram där människor får känna, minnas och ta avsked på sitt sätt.”
Vad gör en livscoach & hur kan de hjälpa dig? Hur skiljer sig en livscoach sig från en psykolog, och vem du bör söka hjälp av? Dessa begrepp reds ut.
Livscoach: Fokuserar på att hjälpa individer att förbättra sitt övergripande liv. De arbetar med att identifiera hinder och skapa strategier för personlig tillväxt.
Personlig Coach: Specialiserar sig på specifika områden som karriär, ledarskap eller hälsa. De är mer målinriktade, hjälper till att uppnå konkreta resultat inom ett specifikt område.
Livscoach: Fokuserar på nuet och framtiden, hjälper till att sätta och uppnå mål. De är inte utbildade för att hantera psykiska sjukdomar.
Psykolog (särskilt KBT-psykolog): Utbildad i att förstå och behandla psykiska sjukdomar. Använder vetenskapliga metoder som KBT för att behandla ångest, depression och andra psykiska problem.
En livscoach arbetar med att stödja och vägleda individer i deras personliga och professionella utveckling. De hjälper bland annat till att:
Viktigt att poängtera är att en livscoach inte är en ersättning för professionell psykologisk hjälp vid psykiska problem, utan då krävs en psykolog.
Sammanfattningsvis - medan en livscoach hjälper individer att navigera och uppnå sina livsmål, erbjuder en psykolog professionell behandling för psykiska problem.
Att välja mellan en livscoach och en psykolog beror på dina specifika behov. Livscoaching är mer inriktad på personlig utveckling och målsättning, medan psykologisk hjälp är lämplig för att hantera psykiska och emotionella problem.
En livscoach kan vara en värdefull resurs för att förbättra din självkänsla och ditt självförtroende genom att:
Genom att arbeta med en livscoach kan du utveckla en starkare självkänsla och självförtroende vilket oftast är avgörande för personlig och professionell framgång. Vill du komma i kontakt av en psykolog så kan du boka direkt via Mindler här.
Att ha stabil ekonomi och hälsan i behåll. Att både fysiskt och psykiskt vara i balans. Skratta ofta och ha snälla människor omkring sig. Att ens tillvaro känns ganska bra och inte får en att vilja fly till en öde ö. Det är några ideér på vad livskvalitet kan vara.
Rent akademiskt definieras livskvalitet som; en persons subjektiva upplevelse av det egna välbefinnandet i förhållande till sina livsvillkor. Vad livskvalitet faktiskt innebär kan variera mellan individer och påverkas av faktorer som miljö, förutsättningar och värderingar. Eftersom dessa aspekter skiljer sig markant från person till person blir livskvalitet ofta en filosofisk fråga. Diskussionen kan sträcka sig från de mest grundläggande mänskliga behoven, till hur vi når självförverkligande. I samhällen där mänskliga rättigheter är etablerade och där goda samhällsstrukturer råder, handlar samtalen ofta om hur vi kan slappna av, njuta och uppfylla drömmar. Många skulle nog dock i allmänhet anse att en god livskvalitet präglas av en harmonisk balans inom de fysiska, psykiska, ekonomiska och sociala faktorerna.
Livskvalitet är inte något statiskt, utan det förändras i takt med dig själv och samhället du lever i. Idag möter vi dessutom nya sorters faktorer, som spelar in i livskvaliteten, än vad vi tidigare mött. Numera flätas arbete och fritid alltmer samman, teknologin har en stor samt central roll i våra liv och sociala aspekter har en annan slags spridning. Allt detta på gott och ont. Definitionen av livskvalitet är således både flytande och föränderlig.
Det är alltså ett komplext ämne som berör både individuella och samhälleliga aspekter. Genom att förstå vad som påverkar den kan vi både förbättra vår egen livskvalitet och bidra till en bättre livsmiljö för andra.
Livskvalitet är hjärtat av sjukvården. Det är en mycket viktig aspekt inom behandling och omvårdnad. Att en patient överkommer problem och sjukdom, eller får rätt medicinsk behandling är givetvis viktigt, men hur individens vardag och välbefinnande påverkas av vården är av samma tyngd. Livskvalitet inom sjukvården handlar alltså inte bara om att bota sjukdomar, utan även om att säkerställa att patienterna kan leva så bra och självständiga liv som möjligt, trots eventuella hälsobesvär. För att värna om livskvalitet inom vården, brukar sådant som nedanstående punkter nämner prioriteras:
När livet kantas av friktion eller när en särskild aspekt i livet hamnar i obalans kan det leda till upplevelsen av försämrad livskvalitet. Exempelvis kan långvarig stress, ekonomisk osäkerhet, social isolering eller kroniska hälsoproblem påverka en persons välbefinnande negativt. Ofta känner människor att detta begränsar en från att utföra eller nå saker som en önskar. Det kan också innebära att rutiner begränsas, att det finns en avsaknad av rutiner eller att det uppstår en känsla av att inte ha kontroll över sitt liv.
För att förbättra livskvaliteten kan det därför vara viktigt att identifiera och arbeta med de områden som skapar obalans, exempelvis genom stöd från vården, sociala nätverk eller förändringar i livsstil och vardagsvanor. Vill du komma i kontakt med en psykolog för att få professionell hjälp kan du boka tid direkt hos Mindler.
De flesta av oss upplever sorg någon gång under livets gång. Sorg är en känslomässig reaktion på förlust eller stor förändring. Vi sörjer därför att vi tar in förlusten vi lidit och försöker förstå och anpassa oss till en ny livssituation. Sorgen hjälper oss med detta men fungerar även som en signal till omvärlden om att vi behöver tröst och stöd.
En sorgereaktion kan utlösas som svar på olika typer av förluster, till exempel:
Att sörja är ofta en mer omfattande upplevelse än att bara vara ledsen. Sorgen visar sig på olika sätt för olika människor och kan inkludera en rad känslor som ledsenhet, ilska, skuld, skam, förvirring och tomhet. Sorg kan också innehålla motstridiga tankar och känslor, till exempel är det inte ovanligt att både känna ledsenhet och lättnad när någon som lidit av en svår sjukdom går bort. Hur sorgen känns är individuellt, och det är viktigt att komma ihåg att det inte finns något “rätt” sätt att sörja på.
Att befinna sig i en ny livssituation kan vara oerhört påfrestande, samtidigt som världen omkring lever på som vanligt. Glappet kan här bli oerhört stort. Det är inte ovanligt att i sorgen uppleva en blandning av fysiska, känslomässiga, tankemässiga och beteendemässiga reaktioner, till exempel:
Det kan vara mycket krävande att ta in smärtan av en stor förlust. Ibland används därför uttrycket sorgearbete, som står för den stora ansträngning det är att ta in förlusten och det arbete som krävs för att komma vidare. Ny forskning visar att det inte finns något bestämt sätt att bearbeta sorgen på. För en person kan det behövas tid själv med sitt intresse, medan det för en annan kan behövas samtal med vänner. Man behöver helt enkelt närma sig sorgen på sitt egna sätt. Det viktiga är att hitta det som hjälper en själv att ta sig vidare från förlusten.
Tidigare pratade man mer om sorgens olika faser, till exempel chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Att det finns olika faser är inte helt osant, men modern forskning har en mer flexibel syn på sorg i den bemärkelse att den inte alltid följer bestämda stadier. Det är vanligt att först uppleva ett chocktillstånd när man möter en livsomvälvande händelse. Chocken fungerar lite som en broms och hjälper oss att ta in smärtan lite i taget. Vissa kan känna det som att man befinner sig i en mardröm man hoppas kunna vakna ifrån. Andra tar in informationen snabbt och hamnar i en smärtsam och nästintill outhärdlig upplevelse ganska direkt. Med tiden kan man integrera händelsen i sitt liv. Det betyder inte att smärtan försvunnit, men att man nått en form av emotionell acceptans och kan börja röra sig framåt i livet.
Istället för olika faser kan vi tala om olika bubblor. Man kan röra sig mellan en sorgebubbla och en bubbla där livet känns som vanligt. När man är i sorgebubblan finns bara sorgen och verkligheten känns overklig. Att befinna sig i den andra bubblan kan både kännas förvirrande och skapa dåligt samvete. Då är det viktigt att veta att det är helt normalt att hoppa mellan bubblorna, även om det känns svårt. Hur stor del av tiden man befinner dig i de olika bubblorna kommer att förändras under sorgeprocessen.
En sorgeprocess pågår olika lång tid för olika individer och vid olika förluster. För vissa människor kan sorgen vara intensiv och pågå i månader eller till och med flera år. Andra kan nå acceptans och lättnad relativt snabbt. Det är också normalt att sorgen återkommer fastän man upplever att man sörjt klart.
Från ett psykologiskt perspektiv är det bra att tillåta sig själv att känna sin sorg och uttrycka de tankar och känslor som uppstår. Detta kan man göra genom att skriva ner sina känslor, och hitta meningsfulla sätt att minnas det som gått förlorat. Det är samtidigt viktigt att ta hand om sin fysiska och emotionella hälsa, att upprätthålla rutiner och att vara tålmodig och medkännande med sig själv.
Detta kan du som upplever sorg göra:
I sorg kan även många andra besvär inrymmas. Personer som sörjer upplever ofta symtom på depression och ångest under delar av sorgeprocessen. Är dessa symtom en uppkomst av sorgen behövs ingen enskild depressions- eller ångestbehandling, eftersom symtomen bedöms avta när sorgen bearbetats. I de fall depression och ångest varit närvarande även innan en förlust så kan sorgen förstärka dessa symtom. Det kan då vara en god idé att samtala med en psykolog om du behöver en mer omfattande insats, med behandling för depression och ångest specifikt. Vissa förluster kan lämna djupa sår. I de fall förlusten innefattar en traumatisk händelse, till exempel en olycka kan man utveckla PTSD-symptom, dessa fall kan man behöva PTSD-behandling.
Sorgen är vanligtvis självläkande och det är inte alltid att en teurapeutisk kontakt behövs. I de fall sorgen är långdragen, komplex eller påverkar avgörande delar av ditt liv, eller leder till depression eller ångesttillstånd, är det däremot viktigt att söka professionellt stöd. Mindlers psykologer kan hjälpa dig med detta.
Dödsångest utgörs av en stark rädsla inför egen eller annans död och konsekvenserna av detta. Vad som utgör den grundläggande rädslan kan variera från person till person. För vissa kan det vara sorgen över att förlora någon, för andra kan ovissheten om vad som händer efter döden trigga oron.
Om du själv eller någon i ditt liv är allvarligt sjuk är det en naturlig reaktion att tänka på döden och dess konsekvenser. Att vara rädd för döden är därför ingen psykiatrisk diagnos utan en normal reaktion på insikten om att livet är ändligt. Men om dina tankar om döden tar så stor plats att de begränsar ditt vardagliga liv, såsom i arbetet eller i dina relationer, utgör de ett problem. Då kan det vara klokt att antingen undersöka vad denna rädsla och dessa tankar beror på, eller försöka ersätta dem med andra, mer hjälpsamma, tankar och beteenden.
Det är heller inte ovanligt att dödsångest förekommer i kombination med annan psykisk ohälsa såsom depression, generaliserat ångestsyndrom (GAD), hälsoångest, posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) eller stressrelaterad psykisk ohälsa. För detta kan man behöva psykologisk behandling.
Eftersom dödsångest i sig själv inte utgör någon diagnos, finns det heller inte någon symtomlista. Här ges dock några exempel på reaktioner som är vanliga vid dödsångest:
Döden är i sin essens svårbegriplig och abstrakt, och samtidigt något som vi med säkerhet vet kommer att drabba oss. Därför är det inte alls konstigt att vi människor då och då kommer i kontakt med starka känslor när vi tänker på livets slut. Funktionen med dödsångest kan vara flerbottnad.
Ur ett evolutionärt perspektiv är denna rädsla essentiell för vår överlevnad. Den gör att vi undviker faror som annars skulle kunna leda till vår död, till exempel att vi är uppmärksamma i trafiken. Andra personliga faktorer kan vara att man varit med om en smärtsam bortgång eller en egen nära-döden-upplevelse. Hur man ser på döden i sin närmaste familj, samt i den kulturella och religiösa kontext man lever i, sätter också prägel på hur man uppfattar döden. Om man ser döden som något farligt, hemligt eller plågsamt är det inte konstigt att utveckla ångest. På samma sätt kan en uppfattning om döden som till exempel möjlighet till ett annat liv, vara en skyddande faktor för utveckling av dödsångest.
Här följer några råd kring hur du kan hantera din dödsångest.
Obehagliga tankar om döden något som de flesta upplever då och då. Det går inte att bota dödsångest, eftersom det inte är någon sjukdom. Men om du lider så pass mycket att det påverkar dig i din vardag eller samtidigt lider av annan psykisk ohälsa kan det vara aktuellt att söka hjälp.
Vill du komma i kontakt med en psykolog som arbetar med dödsångest så kan du boka besök direkt hos Mindler.
När Frida Hård förlorade sin man och blev ensam med deras ettårige son, rämnade världen. Det var inte bara en kärlek hon miste, det var en kärnfamilj, en framtidsbild, en identitet.
"Det var som att marken försvann under mig. Och mitt i det i det allra sköraste så insåg jag hur svårt många har att möta sorg. Hur lite plats den får ta i vårt samhälle. Hur tyst det blir", säger Frida."
Hon började lägga märke till det som saknades. Inte bara stöd, utan en plats för sorgen. Redskap. Närvaro.
"Många av oss har aldrig fått lära oss hur man hanterar eller möter sorg. Varken i skolan, i arbetslivet eller i vardagen. Det är nästan märkligt. För alla har eller/och kommer att möta sorg. Ändå talar vi så lite om den."
Sorgen blev inte bara en livsomvälvande erfarenhet, den blev en drivkraft. Frida ville förändra något. Göra plats för samtalen som uteblev. För känslorna som inte fick uttryck. För de tysta rummen där människor bär på det svåra, helt ensamma.
Hon började sätta ord på återkommande teman i sorgen, teman som sällan nämns i ytliga samtal: rädslan, ilskan, identitetsförlusten.
"Jag var inte bara ledsen. Jag var arg. Jag var vilsen. Jag kände inte igen mig själv. Och sorgen kom med så många rädslor jag var tvungen att möta: Hur skulle jag klara mig ekonomiskt? Räckte jag till som mamma? Skulle jag någonsin känna mig lycklig igen?"
För sex år sedan startade Frida Sorgstöd, en verksamhet där hon idag erbjuder sorgcirklar, föreläsningar, skrivövningar och samtal, för både privatpersoner och företag.
"Att få känna igen sig i andras berättelser kan vara så läkande. Ibland har vi svårt att hitta våra egna ord i sorgen. Men när någon annan säger något vi känner igen oss i eller som vi känner helt annorlunda inför kan det hjälpa oss att hitta vårt språk, våra ord. Och vår nya riktning."
Frida fortsätter: "Jag vill vara den röst jag själv saknade, en som säger att det är okej att känna precis som det känns och att alla reaktioner får finnas. Att sorgen inte behöver döljas eller tystas ner, utan får ta plats i sin egen takt. Jag vill vara en trygg hand att hålla i sorg."